Idag den 18e augusti 2026, då jag skriver det här, är det exakt sju veckor sedan jag stängde dörren till ett rum där jag hade arbetat i sju år, och samtidigt till ett yrkesliv som varit en stor del av min vardag i över 24 år.
Det var ett av de största besluten jag tagit i mitt liv. Jag tog det för min egen skull, för mina barns skull och för att jag både längtade efter och behövde en förändring.
Jag hade kunnat stanna kvar i det trygga och välbekanta. Jag hade ett fantastiskt yrke, fantastiska patienter, en lång erfarenhet att luta mig mot och ett arbete som under många år hade varit oerhört meningsfullt för mig. Jag har haft förmånen att få möta människor i några av livets allra svåraste stunder och fått följa dem genom stress, sorg, livskriser, tvivel och förändring, men också genom hopp, mod och ny början.
Det är ett stort privilegium att få kliva in i människors liv på det sättet, och jag bär med mig en enorm tacksamhet för allt jag fått uppleva och lära mig under de här åren. Men någonstans kom jag till en punkt där det inte längre räckte att i min dåvarande vardag försöka skapa ett annat sätt att leva och ett annat sätt att finnas där för mig själv och mina barn.
Jag behövde våga välja det. Så jag gjorde det.
Sju veckor på andra sidan
Nu har det gått sju veckor. Sju veckor av frihet, pirr och möjligheter, och av att faktiskt börja leva det jag så länge längtat efter.
Betyder det att jag inte är rädd ibland? Nej, verkligen inte. Jag vet inte exakt hur allting kommer att bli och jag har sannerligen inte hela vägen framför mig utstakad. Jag vet åtminstone vad jag ska göra imorgon…
Men samtidigt finns det en väldigt stark tillit inom mig till att det kommer att bli sååå bra.
Efter mer än 24 år av att arbeta med samtalsterapi vet jag hur lätt det är för oss människor att vänta på att känna oss helt redo innan vi gör en förändring. Vi väntar på rätt tid, på större trygghet, på att tvivlet ska försvinna eller på den där dagen då vi plötsligt ska känna oss helt säkra.
Men kanske behöver vi inte alltid känna oss redo. Kanske blir vi inte alls helt redo på det sätt vi tänker oss? Kanske räcker det därför att känna att något inom oss vill mer eller något annat, och att våga bli tillräckligt stilla för att faktiskt lyssna på det.
När allt annat tystnar
För mig har ljudets kraft varit en viktig del av den här resan.
I allt brus runt omkring mig, och i det brus som också funnits inuti mig, har ljudet hjälpt mig att bli stilla nog för att höra MIG. Min egen röst, min egen längtan och min egen riktning. Min alldeles egen urtonssång.
Urtonssången är en del av mitt sätt att arbeta med ljud och människans inre lyssnande. För mig handlar den om den egna tonen under allt det andra, den som så lätt drunknar i allt vi tror att vi måste vara och göra.
Det är lätt att höra alla andra röster. Samhällets, omgivningens och våra egna invanda föreställningar om vad som är klokt, tryggt, möjligt eller rimligt. Svårare kan det vara att urskilja den där stilla rösten inifrån och ännu svårare att våga ta den på allvar.
Den här gången var det jag som behövde lyssna på min.
Den gav mig tyvärr inte en färdig karta och inte kunde den heller berätta för mig exakt hur framtiden ska bli. Men den hjälpte mig att höra vad jag faktiskt längtade efter och vad som hade blivit viktigt för mig. Jag ville skapa mer plats för mig själv och mina barn, mer frihet och mer tid tillsammans, men framför allt ville jag ge oss möjligheten att forma livet mer på våra egna villkor.
Det krävde att jag vågade lämna något som var känt utan att ännu veta exakt hur allt det nya skulle se ut.
Att våga följa det man hör med det inre örat
Det är kanske en av de största insikterna jag tar med mig från de här sju veckorna. Att lyssna inåt betyder inte nödvändigtvis att alla svar plötsligt blir tydliga eller att rädslan försvinner strax därefter. För mig har det snarare handlat om att kunna höra min egen ton lite tydligare mitt bland alla andras och sedan våga låta den få betydelse för de val jag gör.
Att inte bara höra den, utan så småningom också våga ljuda den och följa den. Jag vet fortfarande inte exakt vart den här vägen kommer att leda. Jag har drömmar, idéer och en stark känsla av riktning, men jag har inte alla svar. Jag känner att jag inte behöver ha det.
För det första steget på vägen är inte alltid att veta vart vi ska.
Det första steget på vägen är att våga lyssna. ❤️
Med varma vibrerande hälsningar,
Erika
